Idag fick jag höra talas om Henriette Renié (1875-1956), i harpvärlden en legend för att ha utvecklat detta instrument från att ha varit närmare en salongsmöbel till ett “riktigt” orkester- och soloinstrument. Detta gjorde hon dels genom att rent fysiskt och mekaniskt utveckla harpans funktioner och möjligheter (bl.a. grundidén till den moderna kromatiska harpan), dels utöka dess repertoar genom sina spännande kompositioner för harpa i olika konstellationer, och inte minst genom flitigt turnerande som konsertharpist samt inspirerande lärare och metodboksförfattare. Hon skrev ofta programmusik där fantasieggande historier ligger till grund för musiken, t.ex. skräckromantik av Edgar Allen Poe. Ett riktigt underbarn som blev antagen vid Pariskonservatoriet på harpa vid 8 (!) års ålder då fötterna fortfarande inte räckte ner till harpans pedaler, och vid 12 års ålder till kompositionsklassen som enda tjej av 18 studenter, många dubbelt så gamla som hon själv. Fick genom livet många utmärkelser, allt från förstapris vid konservatoriets harptävlingar till så småningom Franska Hederslegionen. Dessvärre fick hon aldrig, trots nomineringar, något fast jobb varken som professor eller musiker vid någon institution. Anledningen var hennes extrema tro i en tid som präglades av sekulära rörelser. Lyssningstips! Kammarmusik: för soloharpa Ballade Fantstique eller erkänt svåra Légende, eller trion för harpa, violin och cello. Orkester: Harpkonserten i c-moll eller de två symfoniska dikterna med soloharpa.
