AMY BEACH (1867-1944) American composer with many grand pieces for large ensembles on her opus list. Member of the composers’ collective the Boston Six. She viewed herself primarily as pianist, and she was a prominent one too. Aged 18 she debuted with the Boston Symphony Orchestra in Chopin’s second piano concerto, and the critics loved it. Around the same time she got married and touring life as a pianist stopped – however she was encouraged to keep composing and it is during her married years most of her masterpieces were written. 1910 she was widowed and took up her public performances as a pianist again, resulting in e.g. a tour in Europe. She often took the opportunity to perform her own works. She was a contemporary of Dvorak, who was imported to the US to create a national music language and musical identity for the new nation. Beach also worked to this aim, but her sources for inspiration were (unlike Dvorak’s) the British and Gaelic cultures. As with nearly all of the composers in this blog, her music was performed extensively during her lifetime but was “forgotten” after her passing away in 1944.
Suggested listening:
the Gaelic symphony in E minor op. 32
the Mass in E flat major – her breakthrough as composer
the song Chanson d’amour
the violin sonata op. 34
the string quartet op. 89
På svenska: Amy Beach (1867-1944) amerikansk kompositör med många storslagna verk i stora sättningar på verklistan, medlem i kompositörskollektivet the Boston Six. Hon såg sig själv främst som pianist, och debuterade med Boston Symphony Orchestra vid 18 års ålder med Chopins andra pianokonsert, och kritikerna älskade det. När hon i samma veva gifte sig tog det husmoderliga livet över och hon tilläts inte konsertera offentligt så mycket, däremot uppmanades hon att komponera. Det var under den här tiden många av hennes stora verk skrevs. Som änka från 1910 togs pianistkarriären upp igen med bl.a. Europaturné på schemat. Hon spelade ofta själv sina egna verk. Nästan samtida med Dvorak, som importerades till USA för att skapa ett nytt tonspråk till denna nya nation och identitet (som resulterade i bl.a. symfoni nr 9), jobbade också Beach med detta perspektiv, men genom att ta avstamp i den brittiska/gaeliska kulturen. Ett återkommande tema när jag skriver dessa inlägg är att kvinnornas musik spelades vida flitigt under deras livstid men slutade nästan helt att framföras vid deras död, och detsamma gäller tyvärr även Beach. Lyssningstips! Orkester: Gaeliska symfonin i E-moll op. 32 eller genombrottsverket mässan i Ess dur. Kammarmusik: Blåskvintetten op. 151, sången Chanson d’amour, violinsonaten op. 34, stråkkvartetten op. 89 etc. etc. etc.
