Oboister! Hör upp nu när jag berättar om Marie Clémence de Grandval (1828-1907) fransk kompositör, librettist, pianist och sångerska.
Det ständiga temat verkar vara att oavsett social ställning så fanns det skäl till att kvinnor inte skulle syssla med musik: var man från fattiga förhållanden fanns inte möjligheten att utbilda sig eller röra sig i rätt kretsar, och var man en vicomtesse som Grandval så var det inte fint att tjäna pengar eller ära på musik. Det skrevs till och med i tidningar att hennes kompetens som kompositör hade kunnat räkna henne till proffsen men då hennes ”exklusiva livssituation” medförde att musiken aldrig blev hennes enda levebröd kunde de inte sträcka sig till att kalla henne något annat än amatör. Därför skrev Grandval väldigt mycket under pseudonym, namnen var olika och många: Caroline Blangy, Clémence Valgrand, Maria Felicita de Reiset, Maria Reiset de Tesier…
På familjegodset Cour de Bois fanns en tradition av musikaliska salonger och här fick Grandval inför prominenta gäster tidigt öva sig i att framföra musik, studera andra musiker och också en chans att framföra sina egna verk. Inte sällan skickade Paristidningarna sina recensenter även till slutna konserter som dessa och redan 1849 fick hon fina recensioner för sin första pianotrio. En av recensenterna var Berlioz som blev så imponerad att han i februari 1851 valde att dirigera Grandvals första symfoni med sin nystartade Grande Société Philharmonique de Paris. I december samma år spelades hennes symfoni igen.
Av de lärare hon studerade för är Chopin och Saint-Saëns de mest kända för oss idag, annars var operakompositören von Flotow hennes huvudlärare i just komposition. När Prix Rossini instiftades 1881 var Grandval och librettisten Paul Collin de första pristagarna med oratoriet La fille de Jaïre (skriven 1879). 1890 vann hon Prix Chartier, konstakademins kammarmusikpris.
Oboister, är ni fortfarande med mig? Hon har skrivit en oboekonsert! Och ett stycke för oboe, cello och piano, ett för engelskt horn och klarinett, fyra stycken för engelskt horn och piano, TVÅ septetter för piano, violin, cello och ”träblåsare”, sången ”Noël” för oboe, sopran och piano, och nästa gång du spelar Poulencs trio för oboe, fagott och piano – baka då in Grandvals Trio de Salon op. 8 för samma sättning i programmet.
Vad mer kan man önska sig? Kanske tio operor (t.ex. Piccolino från 1868), oratorier (t.ex. St Agnes från 1876), fyra mässor, en hyllad Stabat mater (1870, urupfördes i reducerad version för piano och harmonium med Saint-Saëns och henne själv vid tangenterna), kammarmusik och sånger, fyra symfoniska verk m.m.
I början av 1900-talet var Grandvals oboekonsert ett obligatoriskt moment vid Pariskonservatoriets oboeexamen, något som såklart bidrog till verkets spridning. Den uruppfördes av oboisten Gillet (han med etyderna) som tog med sig låten på flera av sina turnéer. Dessvärre är orkesterstämmorna försvunna, men en ny orkestrering gjordes nyligen av oboisten Lajos Lencses baserat på Grandvals egna pianoreduktion och denna finns inspelad tillsammans med andra oboe-kammarverk vars orkestrering Lencses också ligger bakom. Spridde hennes verk gjorde också violinisten Sarasate som gärna spelade hennes violinkonsert, och flöjtisten Taffanel spelade ofta hennes svit för flöjt och piano. I mitten av 1870-talet var hennes Esquisses symphoniques ett vanligt framfört verk på de franska orkesterscenerna. Hennes verk spelades av alla sorters orkesterföreningar, som vid denna tid poppade upp som svampar ur jorden i Frankrike, och var själv engagerad i styrelsen för Société nationale de musique (vilket också möjliggjorde att hon kunde lobba in några av sina egna verk lite då och då).
När Saint-Saiëns 1890 listar de levande tonsättare som han självklart räknar som ryggraden i fransk musik finns där de vanliga herrarna Berlioz, Gounod, Lalo etc. men även Grandval och Augusta Holmès.
Här finns en del noter!